En mörk släkthistoria

Hon fyller luckorna i sin svenska släkthistoria  

  • Easter Monday, 1929, Västergötland, Sweden. Three small white coffins lay before the altar in Vesene Church. Meanwhile, authorities held a young mother in custody. (Newspaper clipping)

  • Maria Bouroncle bor sedan fjorton år tillbaka i Washington DC. Den senaste tiden har hon dock ofta kastat nyfikna blickar över Atlanten. Hennes svenska släkthistoria visade sig rymma en ohygglig händelse som förtigits i flera generationer.
    En stor hög med svartvita bilder trängs på Maria Bouroncles köksbord. Foton som föreställer släktingar, byggnader, fest och vardag. Ändå saknas tre små barn. Två pojkar och en flicka, vars porträtt försvunnit och vars öde förtigits. Ända tills nu.
    Sedan några år tillbaka har Maria Bouroncle varvat arbetet på Interamerican Development Bank i Washington DC, med att fylla i luckorna i sin svenska släkthistoria.
    - Det har nästan blivit en besatthet. I varje dokument har jag hoppats hitta en förklaring till varför det gick som det gick.
    I centrum för Marias släktforskning står mormors syster Ingeborg. Maria minns henne från barndomen, som en gammal tant de besökte på ett vårdhem.
    På senare år har Maria förstått att Ingeborg en gång i tiden var gift och hade tre små barn. Familjen bodde på en stor gård i västra Sverige.
    På morgonen den 22 mars 1929 skulle Ingeborg tvätta kläder medan Artur och brodern Holger skulle ut i skogen för att hämta ved. Innan de gav sig iväg hjälpte Artur till att bära in kopparkitteln, så att Ingeborg kunde sätta igång med byken.
    När de åkt en bit insåg Holger att han glömt sin klocka. Han återvände mot gården och noterade att gardinerna var fördragna. När han kom in satt Ingeborg vid köksbordet med ansiktet i händerna. I kammaren möttes han av en hårresande syn. De tre barnen hängde livlösa över kanten till den stora kitteln.
    ”Ingeborg, vad har du gjort!?” utbrast han, men fick inget svar.
    Landsfiskalen tillkallades, Ingeborg lät sig föras till häktet i den lilla staden Vänersborg. Så småningom fick hon genomgå en sinnesundersökning. När hon skulle beskriva händelsen konstaterade hon bara: ”Jag tog den störste först”.
    Läkaren ansåg att hon hade schizofreni och menade att det som hänt var sjukdomens fel. Men detta ville Ingeborg inte gå med på: ”Nej, jag är själv ansvarig, och jag är beredd att ta straffet”.
    Ingeborg placerades på Restads sjukhus i Vänersborg.
    Hemma i byn gick pratet från gård till gård. Alla sökte en förklaring till det som hänt. Men när svaren uteblev började man förtränga händelsen. Artur såg till att gräva ner gravstenen med barnens namn.
    -De raderades ur historien. Kanske var det enda sättet att orka leva vidare, säger Maria.
    Hon började sina efterforskningar med att kontakta äldre släktingar hemma i Sverige. Därefter har hon sökt sig fram bland arkiv, förhörsprotokoll och sjukjournaler. De senaste två åren har hon korsat Atlanten vid ett flertal tillfällen för att leta upp platser i Sverige där Ingeborg gjort avtryck.
    -Washington är en storstad där man lever en ganska anonym tillvaro. Visst blir det en stor kontrast att komma till en liten by i Västergötland i västra Sverige och få frågan: Är det du som är släkt med Ingeborg?
    Berättelsen har nu blivit ett bokmanus med arbetstiteln Låt barnen komma till mig.
    När Ingeborg lämnade sjukhuset flyttade hon in på ovanvåningen hos sin syster, Marias mormor. Hon kom att leva ett stillsamt liv med handarbete, cykelutflykter och bussturer med syföreningen.
    De sista åren av sitt liv bodde hon åter på institution.
    -Kanske kom minnena ifatt henne… Kanske var det därför som hon ofta satt på sjukhemmet och skrek efter hjälp. Men det får vi aldrig veta.
    Däremot har Maria, genom sina efterforskningar, lärt känna sin egen svenska släkthistoria.
    -Den djupa skräcken inför psykisk sjukdom har präglat min familj. Det har blivit så känsligt att man inte ens kunnat prata om det. Men jag hoppas att vi nu lyckas bryta oss loss.
    Maria har också en förhoppning om att barnens gravsten, som fortfarande ligger nergrävd under jorden på en kyrkogård i Västergötland, åter ska komma upp i dagsljus. För oavsett hur de slutade sitt liv, så blir stenen åtminstone en symbol för att dessa barn en gång funnits.

  • “I remember Ingeborg as an elderly great aunt. It shocked me to see her pictures as a beautiful, young woman,” says Maria Bouroncle. Photo from Bouroncle's private collection

  • TEXT: Kerstin Weman Thornell FOTO: Kerstin Weman Thornell, Privata

  • Both Artur and Ingeborg invited family and friends to the funeral ceremony, but only Artur could attend.

  • Förslag till foton och bildtexter:
    (Porträtt, Maria)
    Maria Bouroncle har, från sitt hem i Washington DC, följt sin svenska släkts historia bakåt i tiden. Med en kommande boken vill hon lyfta fram de tre barn som fick lämna jordelivet alltför tidigt.
    (Begravning)
    Annandag påsk 1929. Tre små vita kistor stod framme vid altaret i Vesene kyrka i Västergötland, Sverige. Barnens mamma Ingeborg befann sig på häktet.
    (Porträtt Ingeborg)
    -Jag minns Ingeborg som en gammal tant. Det var nästan en chock att se henne på bild, som ung och vacker, säger Maria Bouroncle.
    (Ingeborg och Artur)
    Artur kom från en välbärgad familj och efter giftermålet flyttade det unga paret samman på hans gård i Vesene i Västergötland.
    (Begravningsinbjudan)
    Båda föräldrarna bjöd in till begravningshögtiden, men enbart Artur skulle närvara.
    (Tidningsklipp)
    Dådet blev uppmärksammat och omskrivet i tidningarna och Ingeborg gick under benämningen Vesenemörderskan.